Det var en gång en trappa som var så ful och sliten att man till och med hade satt dörrar framför. Trappan led och han sa:
Jag kommer ihåg när jag var ung, mina väggar var vackert ljusgröna och mina steg var raka och starka. Trappan klagade med högljudda knakande men ingen verkade bry sig. Hans grannar hallarna hade för länge sedan tröttnat på trappans klagande och dragit en matta över öronen för att slippa höra.
En dag började det hända saker i huset. En ny familj hade flyttat in, hoppas dom gör i ordning mig tänkte trappan hoppfullt. Dagarna gick det hördes spikande och sågande från kök, toalett och matsalen, men inget hände med trappan.
Suck dom har glömt mig, sa trappan,
Sluta gnäll, skrek hallarna i kör. När sedan nedre hallen gjordes i ordning höll trappan på att dö av avundsjuka. Men en dag när trappan tog en middagslur så blev det plötsligt ljust någon hade plockat bort dörrarna.
Sedan gick det undan. Väggen fick samma fina färg som i ungdomen. Men framför allt så byttes alla gamla steg ut mot nya hela brädor i ask.
Asken som växt utanför huset var tvungen att torka ordentligt, det var därför det tog tid innan de började med mig, sa trappan stolt till hallen. Hallen lyssnade inte han hade fullt upp med att leka med sin nya golvvärme.
När det var klart så var det som om trappan växte av stolthet. Har du hört om den fula ankungen som blev en vacker vit svan sa trappan. Hallen suckade och mumlade för sig själv,
jag tror det var bättre förr då kunde åtminstone jag stänga dörrarna.
Om trappan lever lycklig i alla sina
dagar får vi se, men den är nöjd nu.
Visa alla inlägg
